Farmor
Något jag aldrig glömmer.
När vi satt i våra basgrupper och skulle berätta ett minne som vi aldrig kommer glömmer så hade jag inte riktigt bestämt mig om vad jag skulle ta och berätta om. Men medans de andra satt och berättade om sina minnen så satt jag och tänkte lite på vad jag kunde berätta om. Då kom jag på att jag berättar om min farmor och den tiden då hon var svårt sjuk.
Min farmor var som min absolut bästa vän, till henne kunde man säga absolut allt till. Var det något man inte sa till mina föräldrar så sa jag det till farmor och ville jag inte att hon skulle säga det till min pappa eller mamma så gjorde hon inte det. Hon var den ända jag kunde lita fullt ut på och som jag visste kunde hålla mina helmligheter för sig själv. Med farmor och farfar kunde jag och min syster göra vad som helst med. Vi åkte t.ex till Bon Bon land och Legoland i Danmark och vi hade hur kul som helst med dem.
Det var i februari 2008 och jag och farmor hade bestämt att vi skulle träffas en dag och baka kakor eller bullar, vi hade inte riktigt bestämt oss för vad. Men så någon dag så blev hon jättedålig, kunde knappt äta något och hon var helt gul i hyn så vi alla misstänkte att det kanske var gulsot så dem åkte till doktorn som rådde henne att åka till sjukuset. Farmor hade också väldigt ont i magen så på sjukhuset så skulle dem gå in i magen med en slags liten kamera och försöka hitta vad felet med henne kunde va.
Kanske bara någon timme inan operationen och samma dag som vi egentligen skulle baka så pratar jag med farmor i telefon.
- Det är synd att vi inte kunde baka idag Natalie, sa hon till mig.
- Jah, svarade jag. Men vi får göra det en annan dag.
Det var något av det sista vi sa till varandra innan vi la på.
På kvällen efter farmors operation så kommer pappa hem och man ser på hur han beter sig att något är fel, han sätt att parata och bara hans sätt att va. Han tar Annette åt sidan ( hans ex-fru ) och pratar en stund med henne. Sedan kommer han in i vardagsrummet sätter sig jämte mig och min lillasyster Jennifer och säger:
- Dem har opererat farmor nu och kollat vad det var för fel med henne, när dem tittade runt och letade efter felet så hittade dem en tumör i buksportskörtlen.
Både jag och Jennifer blir jätte ledsna och blir så himla rädda över att vi kommer förlora henne.
- Går det att bota? Frågade Jennifer pappa och tittade på honom en stund.
Pappa ville inte svara direkt och man kunde se hur tårarna samlades i ögonen på han.
- Nej, det är en cancer som inte går att bota, svarade han och började gråta.
Det var det absolut hemskaste i hela mitt liv, att veta att jag någon gång snart skulle förlora en person som jag älskar så himla mycket.
Tiden gick och farmor blev sämre och sämre, men sen så blev hon bättre igen och jag hoppades på att hon skulle klara sig. Jag tror att under denna tiden var dem ända gångerna jag har bett till Gud och bett att farmor skulle klara sig eftersom jag absolut aldrig ville förlora henne.
Den 16e maj tror jag det var, en fredag, dagen efter att min farfar hade fyllt år så åkte jag hem och hälsade på farmor och farfar. Farmor hade blivit jätte mycket sämre och när jag satt jämte hennes säng så var hon helt medvetslös hon förtod inte ens att jag var där. Jag klarade inte alls av att vara där inne länge, jag hade suttit där i kanske 10 minuter och bara kollat på henne, men skulle jag suttit kvar bara 1 eller 2 minuter till så skulle jag börjat gråta så fruktansvärt mycket och jag ville inte visa mig svag inför farfar, så jag gick ut.
Precis innan jag skulle åka som kom farfar och frågade mig:
- Vill du att jag ska gå in och säga till henne att du var hos henne och att du älskar henne?
Jag svarade ja och farfar gick in till farmor, jag gick efter honom och ställde mig precis utanför dörröppningen och jag hörde hur farfar sa till farmor:
- Kersitn, Natalie har vart hos dig och hon vill att du ska veta att hon älskar dig jätte mycket.
EFter det så pkte jag in till stan med en kompis och åt middag och träffade två kompisar efter de och jag hade jätte kul. Jag och min kompis, som heter Matilda, sov över hos mig.
På morgonen när vi vaknade och vi var helt färdiga för att gå ut på dagens äventyr så avslutar mamma precis ett samtal och hon berättar för mig att farmor är annu värre än vad hon var när jag var hos henne dagen innan och att det kanske var en chans att hon skulle dö, men eftersom att det hade vart så flera månader så tog jag inte det det på lika stort allvar som jag borde ha gjort det. Jag tänkte att hon hade bara blivit värre för dagen och att hon snart skulle bli bättre.
Jag och Matilda åkte hem till henne och jag satte mig vid hennes data och loggade in på msn, då min kusin skrev till mig:
- Hej, du vet vad som har hänt med farmor va?
- Jah, svarar jag. Hon har blivit värre eller hur?
Det tar ett tag innan min kusin svarar, men sen plingar det till och då kollar jag avd hon har skrivit till mig. Jag läste det hon skrev till mig läste jag igenom flera gånger för jag kunde inte och ville inte tro på det. Jag satt helt stel och började gråta som fan rent ut sagt. Det min kusin hade svarat var:
- Nej, farmor dog för bara någon minut sedan.
Jag skyndade mig ut ur Matildas kontor och lånade hennes telefon och ringde till farfar. När han svarade så lät det som att inget hade hänt så jag skrek i telefon:
- Varför säger Linnéa att farmor har dött!!?
- Visste du inte om det? Frågade farfar.
- Nej! Ropade jag, nu var jag inte ledsen utan bara förbannad över att han inte ens lät ledsen eller något.
Jag började skrika och gorma på mig och jag grät så himla mycket, har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då. Farfar bad mig att gå hem flera gånger men jag totalt vägrade och sa säkert saker som jag ångrar idag.
Strax efter att jag hade lagt på med farfar så ringer min pappa mig och ber mig med att gå hem och jag hör hur mycket han gråter så jag börjar gråta ännu mer jag med men jag fortsätter att säga att jag vägrar gå hem och skriker massa saker även till honom och efter att jag har pratat med pappa så ringer mamma mig och ber mig med att komma hem och jag kan höra min lillasyster gråta jätte mycket i bakgrunden och skrika:
- Snälla be henne komma hem! Jag vill att hon ska komma hem!
När mamma sa att farmor var värre så borde jag ha tagit det mer seriöst än vad jag gjorde. Jag tänkte att hon skulle bli bättre under dagen. Men det var bara ett önsketänkande, saken var att jag trodde inte att hon skulle bli bättre, det var bara det jag ville att hon skulle bli så jag kunde ha haft henne vid min sida ännu idag.
R.I.P Kerstin Jarlestål 1937 - 2008 <3
Dett var mitt minne jag alltid kommer minnas och det är även det mest hemska minnet jag har. Hoppas att det blir godkänt och att du tycker om det.
När vi satt i våra basgrupper och skulle berätta ett minne som vi aldrig kommer glömmer så hade jag inte riktigt bestämt mig om vad jag skulle ta och berätta om. Men medans de andra satt och berättade om sina minnen så satt jag och tänkte lite på vad jag kunde berätta om. Då kom jag på att jag berättar om min farmor och den tiden då hon var svårt sjuk.
Min farmor var som min absolut bästa vän, till henne kunde man säga absolut allt till. Var det något man inte sa till mina föräldrar så sa jag det till farmor och ville jag inte att hon skulle säga det till min pappa eller mamma så gjorde hon inte det. Hon var den ända jag kunde lita fullt ut på och som jag visste kunde hålla mina helmligheter för sig själv. Med farmor och farfar kunde jag och min syster göra vad som helst med. Vi åkte t.ex till Bon Bon land och Legoland i Danmark och vi hade hur kul som helst med dem.
Det var i februari 2008 och jag och farmor hade bestämt att vi skulle träffas en dag och baka kakor eller bullar, vi hade inte riktigt bestämt oss för vad. Men så någon dag så blev hon jättedålig, kunde knappt äta något och hon var helt gul i hyn så vi alla misstänkte att det kanske var gulsot så dem åkte till doktorn som rådde henne att åka till sjukuset. Farmor hade också väldigt ont i magen så på sjukhuset så skulle dem gå in i magen med en slags liten kamera och försöka hitta vad felet med henne kunde va.
Kanske bara någon timme inan operationen och samma dag som vi egentligen skulle baka så pratar jag med farmor i telefon.
- Det är synd att vi inte kunde baka idag Natalie, sa hon till mig.
- Jah, svarade jag. Men vi får göra det en annan dag.
Det var något av det sista vi sa till varandra innan vi la på.
På kvällen efter farmors operation så kommer pappa hem och man ser på hur han beter sig att något är fel, han sätt att parata och bara hans sätt att va. Han tar Annette åt sidan ( hans ex-fru ) och pratar en stund med henne. Sedan kommer han in i vardagsrummet sätter sig jämte mig och min lillasyster Jennifer och säger:
- Dem har opererat farmor nu och kollat vad det var för fel med henne, när dem tittade runt och letade efter felet så hittade dem en tumör i buksportskörtlen.
Både jag och Jennifer blir jätte ledsna och blir så himla rädda över att vi kommer förlora henne.
- Går det att bota? Frågade Jennifer pappa och tittade på honom en stund.
Pappa ville inte svara direkt och man kunde se hur tårarna samlades i ögonen på han.
- Nej, det är en cancer som inte går att bota, svarade han och började gråta.
Det var det absolut hemskaste i hela mitt liv, att veta att jag någon gång snart skulle förlora en person som jag älskar så himla mycket.
Tiden gick och farmor blev sämre och sämre, men sen så blev hon bättre igen och jag hoppades på att hon skulle klara sig. Jag tror att under denna tiden var dem ända gångerna jag har bett till Gud och bett att farmor skulle klara sig eftersom jag absolut aldrig ville förlora henne.
Den 16e maj tror jag det var, en fredag, dagen efter att min farfar hade fyllt år så åkte jag hem och hälsade på farmor och farfar. Farmor hade blivit jätte mycket sämre och när jag satt jämte hennes säng så var hon helt medvetslös hon förtod inte ens att jag var där. Jag klarade inte alls av att vara där inne länge, jag hade suttit där i kanske 10 minuter och bara kollat på henne, men skulle jag suttit kvar bara 1 eller 2 minuter till så skulle jag börjat gråta så fruktansvärt mycket och jag ville inte visa mig svag inför farfar, så jag gick ut.
Precis innan jag skulle åka som kom farfar och frågade mig:
- Vill du att jag ska gå in och säga till henne att du var hos henne och att du älskar henne?
Jag svarade ja och farfar gick in till farmor, jag gick efter honom och ställde mig precis utanför dörröppningen och jag hörde hur farfar sa till farmor:
- Kersitn, Natalie har vart hos dig och hon vill att du ska veta att hon älskar dig jätte mycket.
EFter det så pkte jag in till stan med en kompis och åt middag och träffade två kompisar efter de och jag hade jätte kul. Jag och min kompis, som heter Matilda, sov över hos mig.
På morgonen när vi vaknade och vi var helt färdiga för att gå ut på dagens äventyr så avslutar mamma precis ett samtal och hon berättar för mig att farmor är annu värre än vad hon var när jag var hos henne dagen innan och att det kanske var en chans att hon skulle dö, men eftersom att det hade vart så flera månader så tog jag inte det det på lika stort allvar som jag borde ha gjort det. Jag tänkte att hon hade bara blivit värre för dagen och att hon snart skulle bli bättre.
Jag och Matilda åkte hem till henne och jag satte mig vid hennes data och loggade in på msn, då min kusin skrev till mig:
- Hej, du vet vad som har hänt med farmor va?
- Jah, svarar jag. Hon har blivit värre eller hur?
Det tar ett tag innan min kusin svarar, men sen plingar det till och då kollar jag avd hon har skrivit till mig. Jag läste det hon skrev till mig läste jag igenom flera gånger för jag kunde inte och ville inte tro på det. Jag satt helt stel och började gråta som fan rent ut sagt. Det min kusin hade svarat var:
- Nej, farmor dog för bara någon minut sedan.
Jag skyndade mig ut ur Matildas kontor och lånade hennes telefon och ringde till farfar. När han svarade så lät det som att inget hade hänt så jag skrek i telefon:
- Varför säger Linnéa att farmor har dött!!?
- Visste du inte om det? Frågade farfar.
- Nej! Ropade jag, nu var jag inte ledsen utan bara förbannad över att han inte ens lät ledsen eller något.
Jag började skrika och gorma på mig och jag grät så himla mycket, har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då. Farfar bad mig att gå hem flera gånger men jag totalt vägrade och sa säkert saker som jag ångrar idag.
Strax efter att jag hade lagt på med farfar så ringer min pappa mig och ber mig med att gå hem och jag hör hur mycket han gråter så jag börjar gråta ännu mer jag med men jag fortsätter att säga att jag vägrar gå hem och skriker massa saker även till honom och efter att jag har pratat med pappa så ringer mamma mig och ber mig med att komma hem och jag kan höra min lillasyster gråta jätte mycket i bakgrunden och skrika:
- Snälla be henne komma hem! Jag vill att hon ska komma hem!
När mamma sa att farmor var värre så borde jag ha tagit det mer seriöst än vad jag gjorde. Jag tänkte att hon skulle bli bättre under dagen. Men det var bara ett önsketänkande, saken var att jag trodde inte att hon skulle bli bättre, det var bara det jag ville att hon skulle bli så jag kunde ha haft henne vid min sida ännu idag.
R.I.P Kerstin Jarlestål 1937 - 2008 <3
Dett var mitt minne jag alltid kommer minnas och det är även det mest hemska minnet jag har. Hoppas att det blir godkänt och att du tycker om det.
Kommentarer
Trackback
